resanmotettmarathon.blogg.se

YES!!

Jag klarade det, och jag är så jävla nöjd, glad oh stolt!

Jag ska helt ärligt erkänna nu att det har varit väldigt många stunder som jag tvivlade på att det inte skulle gå vägen, jag var rädd för skadan, jag var rädd för mina dåliga förberedelser.

När jag satte mig på pendeltåget från Solna in mot centralen så var det med en skräckblandad förtjusning. På T-banan ut mot Ropsten märktes det tydligt att något var på gång klädseln på folk blev mer och mer idrottsmässig. Det är roligt att betrakta folk inför ett sådant här evenemang, vissa skrattar avslappnat vissa ser vettskrämda ut och vissa har nästan något mordiskt i blick. Själv vill jag nog placera mig i skaran vettskrämd.

Väl framme vid startplatsen i väldigt god tid så började det ändå infinna sig ett lugn i kroppen som var väldigt behagligt. Jag kollade in dom första startgrupperna när dom drog iväg och då kom tävlingsnerverna och jag ville bara ge mig iväg. Drog mig undan och började ladda lite med musik och förberedde mig inför loppet.

 

Strax före 14:00 står jag på startlinjen, någonstans i mitten av startfältet som var enormt kändes det som.

Och rätt va det var så gick det efterlängtade startskottet och tusentals löpare gav sig in i ett rent helvete:)

 

Första två kilometrarna gick i snigelfart och det gick verkligen inte ta sig fram sedan blev fältet lite mer utdraget och det var lite lättare att passera. Upp till 15 kilometer flöt det på otroligt bra för mig, och jag kände mig otroligt pigg, bättre än förväntat. När vi passerade Lidingövallen vid 8km och folk står så nära och hejjar på är en häftig känsla och man får så otroligt mycket energi av det. Vid 15km började det kännas lite i benen och jag bestämde mig för att ta det något lite lugnare för att orka hela vägen, klokt val! Här börjar helvetet det är en dryg mil som är så otroligt jobbig så det går inte med ord att beskriva hur tufft det är, man måste själv uppleva det. Och vid 20 kilometer kändes det för mig som att det inte fanns mer att ge så sista milen blev en del gående uppför backar. Men jag försökte löpa så mycket det bara gick. Låren började krampa och jag fick stanna vid flera tillfällen och sträcka ut mig, och så många med mig. När jag kommer till abborrebacken vid 25km och ser denna stigning så känns det så jävla skönt jag gick förvisso nästan hela och väl uppe så kändes det som resan hem skulle bli ganska behaglig känslan vad: Jag har klarat Lidingöloppet 2013!!

En stigning kvar och sedan var det utför in mot mål.

Och den känslan när man kommer in på upploppet och tömmer ut den sista lilla raft man har är enorm, jag får se min älskade fru stå vid sidan och hejja och vinka, det är det sista energi tillskottet. När mållinjen bröts Knyter jag båda händerna och vrålar ut min glädje. Sedan kommer känslorna och jag är nära att totalt bryta ihop. Det gör så otroligt ont i hela kroppen men det finns inget som skulle stoppa mig att göra om det. Folk går och grattat och klappar om varandra i målområdet det är sådan löparglädje, som bara en löpare kan förstå.

 

Mina förberedelser var sämsta tänkbara men det gick och jag är otroligt nöjd hela loppet finns HÄR

Jag vill även passa på att tacka alla som på någotsätt sporrat mig inför detta. Jag nämner ingen så glömmer jag ingen.

 

Jag ser redan fram emot Helsingborg Marathon nästa år och nu är det full fokus på det! Nu ska bara träningsvärken lägga sig något så börjar vi uppladdningen och min resa mot ett Marathon!!