resanmotettmarathon.blogg.se

YES!!

Jag klarade det, och jag är så jävla nöjd, glad oh stolt!

Jag ska helt ärligt erkänna nu att det har varit väldigt många stunder som jag tvivlade på att det inte skulle gå vägen, jag var rädd för skadan, jag var rädd för mina dåliga förberedelser.

När jag satte mig på pendeltåget från Solna in mot centralen så var det med en skräckblandad förtjusning. På T-banan ut mot Ropsten märktes det tydligt att något var på gång klädseln på folk blev mer och mer idrottsmässig. Det är roligt att betrakta folk inför ett sådant här evenemang, vissa skrattar avslappnat vissa ser vettskrämda ut och vissa har nästan något mordiskt i blick. Själv vill jag nog placera mig i skaran vettskrämd.

Väl framme vid startplatsen i väldigt god tid så började det ändå infinna sig ett lugn i kroppen som var väldigt behagligt. Jag kollade in dom första startgrupperna när dom drog iväg och då kom tävlingsnerverna och jag ville bara ge mig iväg. Drog mig undan och började ladda lite med musik och förberedde mig inför loppet.

 

Strax före 14:00 står jag på startlinjen, någonstans i mitten av startfältet som var enormt kändes det som.

Och rätt va det var så gick det efterlängtade startskottet och tusentals löpare gav sig in i ett rent helvete:)

 

Första två kilometrarna gick i snigelfart och det gick verkligen inte ta sig fram sedan blev fältet lite mer utdraget och det var lite lättare att passera. Upp till 15 kilometer flöt det på otroligt bra för mig, och jag kände mig otroligt pigg, bättre än förväntat. När vi passerade Lidingövallen vid 8km och folk står så nära och hejjar på är en häftig känsla och man får så otroligt mycket energi av det. Vid 15km började det kännas lite i benen och jag bestämde mig för att ta det något lite lugnare för att orka hela vägen, klokt val! Här börjar helvetet det är en dryg mil som är så otroligt jobbig så det går inte med ord att beskriva hur tufft det är, man måste själv uppleva det. Och vid 20 kilometer kändes det för mig som att det inte fanns mer att ge så sista milen blev en del gående uppför backar. Men jag försökte löpa så mycket det bara gick. Låren började krampa och jag fick stanna vid flera tillfällen och sträcka ut mig, och så många med mig. När jag kommer till abborrebacken vid 25km och ser denna stigning så känns det så jävla skönt jag gick förvisso nästan hela och väl uppe så kändes det som resan hem skulle bli ganska behaglig känslan vad: Jag har klarat Lidingöloppet 2013!!

En stigning kvar och sedan var det utför in mot mål.

Och den känslan när man kommer in på upploppet och tömmer ut den sista lilla raft man har är enorm, jag får se min älskade fru stå vid sidan och hejja och vinka, det är det sista energi tillskottet. När mållinjen bröts Knyter jag båda händerna och vrålar ut min glädje. Sedan kommer känslorna och jag är nära att totalt bryta ihop. Det gör så otroligt ont i hela kroppen men det finns inget som skulle stoppa mig att göra om det. Folk går och grattat och klappar om varandra i målområdet det är sådan löparglädje, som bara en löpare kan förstå.

 

Mina förberedelser var sämsta tänkbara men det gick och jag är otroligt nöjd hela loppet finns HÄR

Jag vill även passa på att tacka alla som på någotsätt sporrat mig inför detta. Jag nämner ingen så glömmer jag ingen.

 

Jag ser redan fram emot Helsingborg Marathon nästa år och nu är det full fokus på det! Nu ska bara träningsvärken lägga sig något så börjar vi uppladdningen och min resa mot ett Marathon!!

 

 

 

Då var sista besöket hos sjukgymnasten avklarat. Hon sa att allt såg jättebra ut och vi har tejpat om låret inför lördag nu. Dock fick jag mig ett varningens finger om att det finns en ganska stor risk att det kommer gå upp igen, jag är fullkomligt medveten om att det kan göra det och jag blir nästan förvånad om det inte gör det. Jag har precis varit ute på en lite längre runda (här finner ni rundan i sin helhet) 8km blev det + 4km PW med hunden före, tanken med detta löpet var att jag skulle få upp tävlingstempo i benen och det klarade jag av, tempo är nog det jag tappat mest under mitt skade uppehåll.

 

Men på lördag är det inte tempot som är det viktigaste för mig, det viktigaste är att ta mig i mål och förhoppningsvis göra det hel. Men att stå där utmattad, trött, slut med värk i hela kroppen kommer få mig att känna mig som en vinnare!

 

Alla som läser och ska springa på lördag till er säger jag: LYCKA TILL och fuck off nu kör vi :)

Jag hoppas att jag blir det i morgon. Igår var jag ute på en runda om dryga 5km i klassiskt skånskt höst väder, vilket vill säga att halva sträckan gick i kraftig motvind. Det var även första rundan som jag sprang otejpad och allt gick planenligt tror jag har kommit rätt på det inför lördagens prövning.

 

Imorgon är det återigen dags för ett besök hos sjukgymnasten på AktivFysio och jag hoppas verkligen innerligt att hon nämner ordet som rubriken heter.

Var lite sugen på att köra in till Helsingborg ikväll och köra ett pass med Helsingborg Running Club men jag tog mitt förnuft till fånga och beslutade att det får vänta, jag förbereder mig på min insprungna väg..

 

Återkommer i morgon med rapport från sjukgymnasten..

Idag har varit en ledig dag, och det har verkligen gått i snigelfart men fått en hel del gjort ändå här hemma. Känner att jag börjar varva ner ordentligt inför stundande semester och uppdrag.

Förutom min sedvanliga rehab träning var det åter idag dags för ett lättare löp pass. Började med att gå ca 1km i rask takt, sedan löpte jag 4km kanske i ett något lite högre tempo än sist, och allt kändes skitbra flåset är där benen känns faktiskt nästan starkare än någonsin, härlig känsla. Jag kommer hinna med ett par löp pass till innan det är dags för Lidingöloppet. Om en vecka befinner vi oss i Stockholm och förmodligen börjar man bli ganska så nervös vid detta laget...och taggad!!

Och så även rehab, har aldrig varit duktig på att göra övningar som man får av sjukgymnast/naprapater eller dylikt. Men nu fanns det liksom inget val, ska det bli Lidingö så går det inte att fuska med dessa övningar spelar ingen roll hur meningslöst det känns. Men det är inte meningslöst. Jag känner mig riktigt stark i benen nu och när skadan är helt läkt så kommer jag fortsätta med att göra sådana här enkla övningar.

 

Äntligen känner jag att det verkligen börjat närma sig ett slut på denna hemska skadeperiod, det har varit grymt utdraget. Var hos Aktiv Fysio idag igen för ett besök hos sjukgymnasten, hon tyckte det såg bra ut och att allt går i rätt väg. Vi har lagt om övningarna och det är nog lite mer "tryck" i övningarna nu och fram till nästa gång ska jag testa på att 2-3 gånger ha sprungit mycket lätt under 5-10 minuter. Och det där med att springa mycket lätt är ju som sagt otroligt lätt...speciellt för mig som aldrig är ivrig och ska ge järnet från början...kanske därför hon påpekade detta som om det var ett barn som fick en godispåse och hon försökte förklara att man får inte äta godis mer än på lördagar. Låret är även tejpat nu, så det känns faktiskt riktigt riktigt bra.

På lördag är det två veckor till Lidingö, kommer jag klara det? Klart som fan jag kommer klara det, jag håller för fullt på att ladda mentalt och jag se inte att skadan ska ställa till det mer än att det kanske kommer gå lite långsammare, so what, då får det göra det, det ska bli så otroligt kul och jag är mer säker än någonsin på att jag kommer klara av det.

Fortsättning följer....

Rehabträningen går över förväntan och det känns verkligen att den gör nytta.

Nu ska jag till sjukgymnasten igen på tisdag och det ska bli spännande, jag hoppas verkligen att jag kommer få löpa lätt till veckan. Jag känner faktiskt ingen större oro för Lidingöloppet, visst det är tre mil men jag är helt inställd på att det ska bli en start. Sedan kommer det nog inte bli något superbra resultat men i mål ska jag och det är det som räknas.

Jag kommer även här på bloggen presentera min träningsdagbok och visa passen som jag utför. Så här ser den ut för närvarande:

 

 

Ha en fortsatt skön helg vänner.